Morgonstämningen höjdes ytterligare lite av det orrspel som hördes innifrån skogen. Det sträckte lite bläsänder, vigg, krickor, svärta och några skarvar. En smålom var uppe och flög en vända. Det som fångade uppmärksamheten direkt var två små bollar som låg långt ut, bruna korppssidor, bulliga, korta halsar, de såg väldigt bra ut för smådoppingar. Kul! När de två bollarna simmat närmare så sträckte de på halsarna och man kunde se att kroppsidorna var en ljuseffekt av den lågt stående solen, det var svarthakedoppingar som börjat rugga till vinterdräkt. Fyra vadarfåglar hittades långt bort som såg ut att vara mellanstora, de stämde bra för kust/ljungpipare men när de flög rakt över våra huvuden kunde vi konstatera att det var kustsnäppor! Läckert!
Dock var det under morgonen tättingarna som drog till sig våran uppmärksamhet, dels att det var vindstilla så man hörde varje pip väl och dels att det var mycket smått i rörelse. Under knappt två timmar på skaten hann vi se och höra, svartmesar i flera flockar, pilfinkar, sävsparvar, blåmesar, talgoxar, stenskvättor, rödhakar, trädkrypare, sånglärkor, kungsfåglar och korsnäbbar. Även mindre hackspett hördes, både picka och locka. Nötskrika och spillkråka gjorde sig uppmärksammade samt en del mås och någon trut. Både små och storskrake samt skäggdoppingar rastade ute vid stenen.
Nu vart vi så sugna på att leta efter fler tättingar så den mödosamma strapatsen längs stranden påbörjades för att leta efter rastande roliga fåglar. Efter 500 meters ivrigt skuttande ringde Per Aspenberg och erbjöd samtliga exkuranter en exklusiv tur ut i skärgården till hans favoritställe, Klubbstenarna med omnejd. Exkursionen som inte hittat några tättingar var inte svårövertalade att ta sig upp till stigen, gå till bilen och åka ut längst ut på Eskön där Per har sin båt. Efter ett glass och godisstopp i Trödje samt att när vi klev ur bilen vid Pers båt hörde vi tre lappsparvar som passerade fint precis innan Per dök upp.
Tre i Pers lilla båt är bara spegelblanka dagar förunnat och med ett vattenstånd som kanske var 60cm under normalt var risken stor att både båten och grunda stenar fick bekänna färg men Per har åkt sträckan förut och kan skären runt Klubbstenarna utan och innan så inga incidenter på den fronten. På de mellersta klubbstenarna rastade det 15 kustpipare och när vi väl kom ut till Yttensten som ligger längst ut väntade det oss en mycket trevlig överraskning. När vi klivit iland som tre fryntliga berggetter så swishade det förbi en större fågel. Uggla! Hornuggla! På 10m håll! Den satt och blängde på karaktäristiskt vis och visade upp sina stora orangefärgade ögon. Efter en stund flög den iväg 10m till och reste sina tofsar (som inte är öron...) och fortsätte att blänga. Ugglan tyckte inte denna plats var säker nog och drog ytterligare 15m bort där den rastade en bra stund. Håkan tog upp tuben och kunde fylla den med hornuggla (alltså inte bokstavligt talat om nu någon trodde detta...) Läckert!
Då det kommit in rapporter på sibiriska piplärkor och större piplärkor var uppmärksamheten total när en större lärka landade och skulkade på en liten sten en bit från Yttensten. Fint motljus hade vi på lärkan som visade över halva huvudet ibland... dock skulle den avslöja sig på sitt omisskännerliga läte. Sånglärka. Dock fick vi både se och höra en skärpiplärka som inte skulle bli den sista den här dagen. Några vadare flög förbi, ett par småsnäppor, kärrsnäppa och större strandpipare nämerligen bestämt. Det är några dagar tidigt för skärsnäppa men spanandet upphörde inte.
Vi körde in till Skrammelhararna för att leta med stor spänning i det träd samt ett par små busksnår om det fanns någon spännande art i buskarna. Det fanns det, om man tycker om lövsångare och kungsfåglar. Här inne var det inte en utan två skärpiplärkor som flög omkring, pedagogiskt nog flög det även förbi ängspipläka så man kunde höra skillanden på lätet.
Trödjehällan skulle bli resans sista mål. Nästan framme där flög det förbi 40 ejdrar i en fin flock. Redan innan vi lagt till båten visade sig en fjärde skärpiplärka, det skulle bli exkursionens sista. Väl iland träffade vi på ett äldre par som hade med sig solstolar och stormkök, de var trevliga och såg ut att ha det mycket bra i solen. Ingen skärsnäppa hittades här heller men väl en större strandpipare och fem kärrsnäppor. Två rastande, orädda ljungpipare visade sig i fint medljus. Martin stannande kvar och fotograferade ljungpipare och smög sig närmare tills de nästan krockade med frontlinsen medan Per och Håkan gick upp mot buskarna och träden på ön. Efter en liten stunds letande började Håkan och Per ropa. Och de ropade de magiska orden -"Taiga!". Nu var Martin 35m därifrån på rak motsatt sida av den gran de båda stirrade in i. Paniken började komma och efter några sekunders resultatlöst spanande beslöt Martin sig för att springa just de kanske 35 meter som behövdes för att komma till de två andra. Efter några minuter kom Martin fram sjöblöt och anfådd. Under tiden hade Per, snäll som han är beskrivit hur fin fågeln var och hur läckert den satt exponerat och visade sig. Trots Pers försök kunde nu alla tre stå och titta på en taigasångare på under tio meters håll i några minuter då den ivrigt födosökte med några kungsfåglar och ett par lövsångare.
Hemresan gick som en dans och det lilla stänk som kom av den sydvind som hade börjat blåsa upp rörde inte dessa tre gossar i ryggen då humöret verkligen var på topp. Precis när vi drog upp båten kom det en duvhök på behagligt avstånd och gled förbi oss. En trevlig avslutning på en mycket lyckad dag, som vanligt när man är på exkursion med GFK.
Foto: Martin Alexandersson
Så här stilla är det sällan ute på Iggöskaten. Solens första strålar färgar stenarna röda.
Foto: Martin Alexandersson
Svartmes är nog en av få arter man lättast känner igen när de vänter huvudet bort från kameran.
Foto: Martin Alexandersson
Tofsmesen är fin att se även som här med lite solfläckar ifrån morgonljuset.
Foto: Martin Alexandersson
A skrattmåsarna har de flesta dragit söder ut men någon enstaka kan man beskåda med lite tur.
Foto: Martin Alexandersson
Håkan letar tättingar med sin finnpinneförsedda kikare.
Foto: Martin Alexandersson
Pilfinken är inte vardagsmat ute på Iggöskaten.
Foto: Martin Alexandersson
På väg ut till Yttensten stötte vi på 15 kustpipare, här är en som är skeptisk till att vi kommer för nära.
Foto: Martin Alexandersson
14 av de 15 kustpiparna fångade i starkt motljus med dekorativ fabrik i bakgrunden.
Foto: Martin Alexandersson
Väl ute på Klubbstenarnas yttersta ö, Yttensten, var detta den första syn som mötte oss. Ugglor på dagtid får man gärna skämma bort GFK-exkuranter med.
Foto: Martin Alexandersson
Horn och jorduggla kan vara knepiga att skilja åt vid flykt, hornugglan har minde svart på undersidan vingspetsen samt saknar ljus kant bak på vingen som en jorduggla har. Hornugglan är streckad på hela buken som synes här medan en jorduggla bara är streckad på halva kroppen, dvs från huvudet till mitten av kroppen.
Foto: Martin Alexandersson
Titut!
Foto: Martin Alexandersson
Ett par av de orädda unga kärrsnäppor vi såg när vi klev iland på Trödjehällan
Foto: Martin Alexandersson
Ruvande ljungpipare i september?...
Foto: Martin Alexandersson
... nä tänkte väl det!
Foto: Martin Alexandersson
Tänk att ett par vingband kan få ett redan glatt humör att bli ännu gladare! Det finns inte många fynd av taigasångare utanför Eggegrund i Gästrikland.
/Martin Alexandersson & Håkan Söderman
Tillbaka - till berättelsesidan